Det finns något att säga om nostalgins kraft från det förflutna. Muay Thai, liksom andra populära sporter, hade en guldålder. Från omkring 1980 till 1995 inträffade en explosion av talang, pengar och konkurrens. Otaliga otroliga fighters producerades, vilka pressade varandra över sina gränser i spännande matcher. Sätt på nästan vilken video som helst av en kamp från den tidsperioden och förbered dig på att underhållas av kämpar som gav allt från start. Lägg till det de otroliga färdigheter som fighters visat mot andra elitmotståndare och även de oinvigda vet att de tittar på något extraordinärt. Men vad gjorde boxarna så bra? Varför var denna specifika tidsperiod så speciell? Många av de människor som levde eller studerade eran har sina egna förklaringar. De röda trådarna i deras berättelser hjälper till att pussla ihop de socioekonomiska förhållandena i Thailand och de dagliga liven för kämparna utanför ringen. 
Thailand var en mycket tuffare plats att bo på på den tiden. Att sätta mat på bordet, eller oftare golvet, var en mycket svårare uppgift än den är idag. Hunger är en stor drivkraft och kämpar drevs av desperation och fattigdom. Ett tufft, desperat liv föder tuffa, desperata människor. Och löftet om pengar, mat och ett bättre liv drev många unga män att snöra på sig handskarna. Män som inte hade något att förlora och allt att vinna. Slumområden och underutvecklade regioner är fulla av människor som letar efter en väg ur fattigdom. Fattigdomen må ha varit djup, men den thailändska ekonomin hade blomstrat i årtionden. Tyvärr var denna rikedom huvudsakligen koncentrerad till Bangkok och dess omgivningar. Landsbygden, grogrunden för Thailands största krigare, försummades ekonomiskt. 

Från Isaan till söder kämpade fighters för att hitta matcher på de stora arenorna i Bangkok. Centrala Thailand har varit maktens säte i landet sedan Ayutthaya-kungarikets dagar och de bästa kämparna från hela världen befinner sig alltid på resa dit. Det är löftet om de stora lönedagarna med kontanter och evig ära i ringen som drar dem. De stora Muay Thai-arenorna Rajadamnern och Lumpini var genomgående fyllda med talanger på toppnivå. Att få en match på arenorna var svårare och bara de bästa av de bästa tävlade där. Det var långt ifrån hur lätt det är att arrangera matcher där nu. Många lågnivåmatcher, som aldrig skulle ha planerats, har blivit vanliga på arenor idag.

Träningen var tuffare förut, ingen mjuk vadderad mark, inga bra löparskor, tunna handskar, hårda säckar och omodern utrustning betydde fighters med härdade kroppar. Alla dessa faktorer kombinerades för att skapa fighters som var fysiskt och mentalt hårda. En av de största förändringarna är dock den effekt som spelandet har haft på sporten. Gå till någon kamp i Bangkok, även på tempelmässorna, och du hittar att majoriteten av biljettköparna är spelare. Detta innebär att de har ett inflytande på resultatet av matcherna. Rotnarong Daowpaedrew, tidigareRajadamnern-mästare och fortfarande oändligt energisk Golden Era-legend, noterar hur detta inflytande har påverkat hur fighters boxas. Boxarna tar färre risker och fokuserar på kraftfulla tekniker som behagar spelarna. Matcherna kommer inte igång förrän i tredje ronden nu för tiden. Fighters tar det lugnt de två första ronderna för att ge spelarna en chans att bedöma dem och lägga ner sina insatser. "Vi bara kämpade. När klockan gick slogs vi, vi kämpade in i det sista, utan att veta hur det kändes att vara trött” säger Rotnarong.
Många Golden Era fighters och Muay Thai purister beklagar urvattningen av sporten. Det var verkligen något speciellt på gång under golden era. Något som förmodligen är omöjligt att replikera.